Java

Länge, länge har jag velat ha en egen hund, en agilityhund. En som jag kunde tävla med, en som skulle kunna alla hinder utantill. En som jag älskade, en egen bästa vän. När drömmen började så tränade jag med en italiensk vinthund, Laila som inte direkt var en ”tävlingshund”.

Jag letade runt massor, massor efter den perfekta hunden. Då, efter mycket letande, hittade jag en kennel med två tikvalpar till salu. Jag blev helt kär i en av valparna i kullen. Perfekt tecknad, och fruktansvärt söt. Mamma och jag hade då bokat in två kennelbesök, varav ett på kenneln med den söta valpen. Det första jag möttes av var fem glada valpar som hoppade omkring hur mycket som helst. Sju veckor gamla. En av valparna, den som sprang fram till grinden först, den fastnade mina ögon för. Det var visserligen inte den söta, som jag sett på hemsidan, nej, det var en övertecknad liten valp med vitt ansikte – Java. Nu hade jag redan bestämt mig, det skulle bli den söta lilla pandan. Men, vad skulle den heta? Pandis, haha, nej. Fast ett tag funderade jag på det faktiskt. Men när mamma föreslog namnet Java var det det som gällde.

Nu är hon en hund som älskar människor, kan hälsa på vem som helst, hoppar på alla, vilket inte är så roligt när man träffar hundrädda människor. Älskar bollar gör hon, och all mat. Skogspromenader är en av dem bästa sakerna hon vet. Vi har verkligen kämpat för att få ett bra föremålsintresse, och nu är att kampa riktigt kul.

Detta bildspel kräver JavaScript.